ordspråket ekar i huvudet
"glöm ej leva min vän.."
jag sitter i bilen med blicken fokuserad på vägen, men vet inte var jag är? tankarna har slutar fungera och jag känner mig en anings förlamad. det har gått så lång tid, timmar, dagar, månader... ja, till och med år.
det är psykologen på hab som får mig att "vakna" igen under ett möte. ett möte med mig, några från hab och delar av ellas dagispersonal. jag måste påminnas för att åter slungas bakåt i tiden och erinra mig.
ellas sjukhusjournal "slängs" upp på bordet med en duns. den är lika tjock som en bibel.. om inte tjockare!
- och dessa är bara sjukjournaler från 2009 fram till 2012, säger hon. då kan ni tänka er vad den här familjen och lilla ella har varit med om. samtidigt som hon säger det stöter den enormt tjocka mappen med papper mot bordet.
jag känner klumpen i magen, hur det börjar bränna under ögonlocken och mina läppar börjar darra. jag skärper till mig, fokuserar blicken på mina skor och tänker: -anna för f..n, koncentrera dig nu! jag lyckas återfå fokus och bryter inte ihop. jag ser att psykologen ser. hon ser att jag är nära, hon tar bort blicken från mig så att jag kan samla mig. respektfullt och snällt! tack!
jag är rädd för att jag ska glömma att leva!!