-Men är det ok om jag kommer till dig då?! frågade hon lite tyst och undrande i telefonen..
-Klart det är! svarade jag med glad och klar röst.
-Då kommer jag ikväll nån gång, pappa skjutsar mig, sa hon piggt och glatt innan vi avslutade samtalet.
Det va min stora fina ansvarsfulla Ida som ringde och kollade läget, som hon gör ibland.
Vi har bra kontakt mina underbara älskade tjejer och jag. En öppen och förtroendefull relation.
Tror jag... det känns så i alla fall.
Det känns bra!
Igår morse vid klockan kvart över fem!!(vad gör man inte för sina små änglar) på morgonen så ringde alarmet och det va dags att stiga upp för att köra ned min lilla stora tjej till bussen.
Hon åkte iväg till Berlin tillsammans med sina "konfakompisar" och några ledare... men utan mamma- snyft!
Nädå, så farligt va det inte.. eller!?
Men jag känner mer och mer, sakta och säkert hur de börjar ta små kliv..
Ut i vuxenvärlden.
På gott och ont.
De börjar bli stora mina fantastiska barn och det är spännande oroande glädjande nervöst och med stolthet och nyfikenhet jag följer deras väg.
Jag står här med öppna armar och en fallskärm.. ifall.. och är beredd, jag är ju mamma!!
